I mitt vita rum

Mitt vita rum

Jag står i ett stort vitt ingenting. Vart än jag ser, så ser jag bara vitt. Ingenting. Det är absolut ro i min vita värld. Ingenting hörs, ingenting syns. Ingenting. Jag står och ser rakt ut framför mig och förstår inte varför jag står här. Varför är jag ensam? Det kan då inte vara rätt?

Jag tittar ner på mina fötter och ser ett band som kommer ut under tröjan vid midjan och löper längs med benen ned på golvet och som försvinner rakt ut i ingentinget. Vad är det för band? Jag tar tag i bandet och rycker till. Smärtan exploderar i bröstet och tårarna börjar rinna. Tårarna rinner okontrollerat längs mina kinder och jag kan inte sluta. Bandet sitter fast i mitt hjärta. Jag vet, utan att förstå varför, att om jag rycker ut bandet så slutar mitt hjärta att slå. Är det ett band som tillför min kropp energi? Varför är jag så matt? Det känns som om bandet tömmer min kropp på kraft och livsglädje.

Jag stirrar på bandet som löper längs golvet och kisar in i det vita ingentinget. Allt är en tät vit dimma och jag inser att jag måste följa bandet. Jag börjar gå och ser någonting skymta långt borta. Något mörkt. När jag kommer närmare ser jag att det är en vägg. Ingen stark vägg, men trots allt en vägg. Väggen är fläckigt brun och mörkröd. Det ser ut som om någon har kastat sig mot den med full kraft och skadat både väggen och sig själv. Väggen är solid och bandet som håller fast mitt hjärta försvinner in under väggen. Jag följer väggen åt ena hållet och kommer till slut till en sidovägg. Jag följer väggen tillbaka och når en ny vägg.

Nu minns jag. Det här är mitt rum. Det som blev vårt. Rummet som jag skapade för mig och dig. Jag hör en smäll och ser tillbaka längs väggen. Jag följer ljudet och kommer fram till en dörr. Den var inte där tidigare. Var jag tvungen att förstå vart jag är innan den visade sig?

Det är en enkel dörr. Jag tänker att den aldrig skulle tåla en spark eller att jag lade min kroppsvikt bakom och forcerade den. Samtidigt som jag tänker det så glider den upp en bit. Bara en liten öppning. Den är olåst och vill visa mig det. Jag börjar andas tungt och skaka, rädd för vad som finns på andra sidan. Men jag måste veta. Jag tar ett steg framåt och lyfter sakta handen mot handtaget. Precis när jag skall ta tag i det så slår det mig med full kraft. På andra sidan väggen fortsätter bandet som knyter mig till dig.

Det här var vårt rum. Vår perfekta vita värld där bara du och jag existerade. Men så gick något fel och väggen materialiserade sig och skiljde oss från varandra. Men den föll inte med en kraft som förstörde bandet. Eller gjorde den det? Kanske bandet gick av och det bara ligger fastklämt under väggen? Jag har kanske fortsatt att ge liv till bandet och även om det inte pulserar med liv så rycker det till ibland. All min energi har krävts av bandet. All min livsglädje har gått åt för att bandet inte skall lossna. Jag har tömt mig själv på kraft för att bandet skall leva. Och för att bandet ska fortsätta att leva på andra sidan väggen.

Jag minns att rummet vårt i början hade många flera dörrar. Det jag ser nu är att bara väggen mellan oss har en dörr. Det finns inga dörrar i väggarna på sidan eller bakom mig. Har jag tagit bort dem? Har jag låst in dig och stängt oss ute från resten av världen så att dörrarna bara har bleknat och försvunnit? Dörrarna till vänner. Till familj. Till intressen. Dörrarna till frihet och livsglädje. Och har jag verkligen trott att du ville vara med bara mig, i mitt vita rum? Jag ser ner på det perfekta vita golvet och förstår att det är jag som har monterat ner dörr för dörr, tills bara du och jag stod kvar i ett stort vitt ingenting.

Jag vet nu att det är jag som har byggt väggen som står mitt i rummet och hindrar mig att komma över till dig. Jag kan öppna dörren och gå igenom men jag är rädd för att jag skall upptäcka att bandet är brutet och att du har byggt nya dörrar istället för de som jag tog bort och att du har gått ut igenom en av dem och inte kommer tillbaka.

Jag stänger dörren helt och går tillbaka dit jag kom ifrån. Jag sätter mig på golvet med ryggen mot väggen, drar upp knäna mot bröstet och vilar hakan mot knäna. Vad ska jag göra nu? Jag sitter här i min vita perfekta, isolerade och tysta värld och är helt ensam. Jag har ingen möjlighet att komma mig ut eftersom min sida av rummet saknar dörrar. Inte vet jag hur jag skall kunna bygga nya dörrar heller.

Jag började bygga på vårt vita rum efter en stund när jag insåg att du var den mest perfekta människan jag någonsin träffat. En person som inte kunde skada en annan människa även om hon försökte. En person jag ville skapa ett långt och lyckligt liv med. Någon att dela allt och ingenting med. Någon att resa med, att laga mat med, att träna med, att fotografera med. Någon att älska med, somna och vakna med. Någon att göra frukost åt och någon att dela allt med. En person jag kunde anförtro alla mina små och stora problem åt.

Jag blev så beroende av dig att vi pratade många gånger varje dag. Vi satt och chattade på nätet under arbetstid. Vi SMSade till varandra flera gånger varje dag trots att vi vaknat tillsammans, åkt in till jobb tillsammans, chattat hela dagen, och rest hem tillsammans. Du blev min drog. Du tog bort alla problem och alla känslor av misslyckande som jag burit inom mig i hela mitt liv. Och jag ville bara ha mer och mer. Och du försökte så gott du kunde. Du gav mig mer än någon man kan kräva av en kvinna men jag var inte nöjd. Jag trängde upp dig i ett hörn och krävde mer. Mer tid. Mer engagemang. Mer uppmärksamhet. Jag drog med dig in i mitt vita rum och monterade en efter en ner dörrarna som höll dig vid liv.

Jag började med att ta bort dörren till dina vänner. Vänner du var glad i men som jag inte ville dela dig med. En ex-pojkvän som betydde mycket för dig. Umgänge med vänner på jobbet. Alla tjejkompisar som du brukade umgås. Jag ville bara ha mer och jag ville inte dela. Jag sa aldrig det uttryckligen, men du förstod vad jag menade och hindrade mig inte att ta ner den dörren. Men den tog mycket av din livsglädje och energin som jag förälskade mig i försvann gradvis. Men vi hade ju vårt rum. Vår perfekta vita tillvaro.

Oavsett vad som sägs om mig så behöll jag dörren till våra barn och gjorde allt jag kunde för att hålla den öppen. Att alltid inkludera de i vår värld var viktigt för mig. Samtidigt så fortsatte jag att kräva uppmärksamhet från dig. Uppmärksamhet som du borde lagt på dina barn, och även den dörren började stängas. Dörren blev kvar men den gnisslade och protesterade när någon kom och gick.

Några gånger lämnade du mitt vita rum och reste bort med vänner eller med jobbet. Drogen som höll mig vid liv försvann och jag fick stora problem. Jag satt där ensam i mitt vita rum och hade ingenting att ta för mig. Abstinensen tog mig. När allt är vitt så syns allting så tydligt. Jag som var van att kunna prata med dig vilken sekund som helst var plötsligt helt utan möjlighet att få det jag behövde. Jag ringde och ringde och ringde, tills jag inte orkade mer. Jag bröt ihop och grät på det vita golvet. Skakade och frös. Ensam utan andra möjligheter än att vänta.

I dessa stunder insåg jag att jag har lämnat över ansvaret för att jag skall överleva på en annan människa. Så egoistisk och elakt att göra något sådant. Lasta över ansvaret för egen lycka på någon som har nog med sina egna problem.

Dina försiktiga och harmlösa och ovanliga utflyter från rummet var ett försök att kompensera för att alla dörrar förutom en var borta. När jag reagerade som jag gjorde försvann din sista möjlighet till lycka. Jag rev alla dörrar förutom barnens gnisslande dörr. Alla andra togs ner. Av mig eller av dig för att du inte ville göra mig illa. Samtidigt offrade du allt och all den energi som definierar dig försvann.

Jag hade stängt in och förstört det vackraste som fanns. Dig. Samtidigt hade jag låst in mig själv i mitt vita rum och rivit alla möjligheter att komma ur det.

Jag reser mig sakta upp och torkar ansiiktet. Jag har en lång väg att vandra och jag vet inte hur det kommer att gå. Men jag vet en sak. Jag måste ut ur den här fångenskapen. Tårarna jag fäller är tårar av blod som smetar sig ut över min perfekta vita värld. Bandet som håller mitt hjärta hotar att driva mig till vansinne.

Jag undrar varför man skall leva om man mår som jag gör nu? Jag har inte bara förstört en annan människa som jag älskar oändligt mycket. Jag har också förstört mig själv.

Jag ser ned på bandet och det finns inget jag vill så mycket som att det skall fortsätta att vara där. Men jag vill att det skall pulsera av liv, som en orm full av stridslust. Inte bara ett urkramat skinn. Jag vill inte koppla bort det. Jag vill försöka fylla det med liv igen.

Men först måste jag komma mig ur detta dörrlösa rum. Denna tomma och sterila värld jag har isolerat mig i. Och den enda vägen ut går genom dörren till din del av rummet.

Jag måste gå ut genom den dörren oavsett hur rädd jag är. Oavsett vad jag hittar där. Jag är rädd för att rummet är tomt och att bandet är klippt. Jag är rädd för att du har försvunnit ut genom en dörr och att jag aldrig kommer att se dig igen. Samtidigt är jag glad för din skull eftersom det är det riktiga att göra. Kom dig ut min fågel. Sprid vingarna och flyg igen. Hitta tillbaka till den energi som är dig.

Jag kommer efter. Jag skall gå igenom väggen som delar rummet, och jag skall gå igenom den dörr du har använt för att komma ut ur mitt vita rum. När jag kommit ut skall jag också hitta mig själv och skaffa tillbaka den energi som jag själv saknar och vet att jag har bränt i mitt försök på att isolera oss från resten av världen.

Jag får hjälp med att ta det första steget, men det är en tung process. Jag får inte lämna rummet innan jag vet vad jag måste göra för att allt skall bli bra och det kräver en oerhörd insats och självkritik. Jag är rädd för att jag blir här inne en stund till medans jag funderar på vem jag är och vad jag kan göra för att ändra på det. Men när jag hittat tillbaka till mig själv så hoppas jag att vi kan vara vänner igen.

Du har gett mig så oerhört mycket att leva för och jag hoppas att jag någon dag kan stå framför dig och lova att det inte blir som det var. Att jag då är en annan människa än den jag är nu. Att jag kommer tillbaka till den du blev glad i. Att jag kan hantera mina demoner och att jag aldrig kommer att bygga upp mitt vita rum igen.

Din för alltid,

A ship adrift and lost at sea - Part 2

After spending time anchored in safe and quite surroundings, we turn our heads and gaze at the sea once more. We have unfinished business and our ship is ready to sail.

We leave port looking for new adventures and new environments in which to trade our goods and we believe that this time we will make better choices, be more careful and less hurtful.

We come across ships willing to barter, but we stay away. “I don’t trust them”, “they will trick us”, “I don’t want what they have”. We become drifters and so time goes.

We come across ships carrying the same load as we do ourselves, and we avoid confrontation in fear of the known. After all, we don’t need what they are carrying, since we carry it ourselves.

But after spending time in lonesomeness we realize that we must engage in dealing with other vessels. We can’t survive on our own, and maybe we can find someone willing to trade our goods for something else. So we become searchers.

We meet ships with whom we trade; even if it is random without any promises of ever doing it again, we get what we need out of it, if not what we most deeply desire. We lower our thresholds and we don’t care what they look like or what they have in store. We need temporary relief and exchange of goods.

We trade with ships as damaged as ourselves, and it leaves only emptiness inside that we don’t need right now. After a while when we have settled our most basic needs, we stop what we do. It gives us nothing of value.

So once again we become drifters. It turns out we where not ready to deal with the outer world on its own premises again.

After drifting for months and maybe even years, out of the blue comes a vessel so fine. With a host that matches our selves perfectly. It feels so good that we forget our load in the bottom of the hull and it never occurs to us to display it.

We have managed to gain good value over time and this time we engage as much as we can. We agree with the other ship that we should join forces. Together we can make better in this hostile world, and we can share the loads we come across and we can better fight of external difficulties now that we are two.

Our new partner agrees. New, prosperous and better times are awaiting us.

A ship adrift and lost at sea

We drift like damaged goods in high sea. Torn ships looking for a safe harbor where we can mend our wounds and repair our sliced-up facades. But the shelters only show themselves as silhouettes in the mist. We never really get there.

Occasionally, though, the wind slows, the clouds shatter and the sun reaches down to please our torn bodies. We get some seconds of peace to patch up the worst damages and maybe even mend the rudder.

We focus on keeping our ship afloat and barely take time to restore what has been moved inside the hull by the storm. We do what is most necessary. And we are happy. We survived once more. We do not ever drown, our sails are ok, and the rudder is once again in place. And we believe that we will manage the next storm as well. After all, neither this storm killed us.

But we are still damaged. A little more than before as our patchwork is just that. Patchwork. Our rudder is weakened and our façade is barely held together by rusty nails. And we are still drifting at sea when the next storm hits us with full force. This time it is worse. We are tired and hungry. Our ship is weakened and we don’t really understand why we fight anymore.

The wind never completely disappears and the fight never ends. We fight for moments of peace, and then we fight some more but we come more and more adrift and lost. But just occasionally, we reach harbor. We anchor up but when we try to unload our cargo, we realize that even if we leave our ship, we are destined to carry our load by ourselves until we find someone willing to carry it for us.

So we do our best to repair our ship. We fix it the real way. We do not mend boards with rusty nails and stitch sails with wet thread. We work from the ground up and we work hard and eventually the ship is ready to sail again. But we carry our load with us. No one wanted it. It was damaged goods, so we carry it back onboard. And if we ever leave our safe haven we carry the load with us.

So we set out to sail with a nice façade. But his time we carry just bit more load than the last time.

And history repeats itself.

Simple, naive and childish?

I recently bought the album "It´s not me it´s you" by Lily Allen, with the mega monster hit "Fuck You". Or "F**k You" as the Americans has termed it. (If the name would have been "I'll slit your throat and blow your brains out" THAT would have been a non-issue). Digression. Anyways. I had been bombarded with "Fuck You" on the radio and in the gym for weeks and i thought itwas catchy enough. Aggressive text, nice and smooth voice and eloquently tuned melodies.

Listening through the whole album once, twice and thrice i was convinced this was a gooooood album. As expected and more actually. Easy to listen to, nice song, cool and angry texts, much like early Alanis. A few more listenings started to unveil that perhaps it was too easy to listen to an quite simple and childish? Maybe a bit naive as well with regards to what you expect from the listener. Are we really this simple. Shouldn't we have higher demands?

But still there was SOMETHING that appealed to me. So i continued to listen. After another 10 times the conclusion is: Yes, this is indeed simple, childish and naive. With two exceptions. "Fuck You" still sits with me after listening to it a 100 times. And the tune "He wasn't there" is simply fantastic with its baseline picked straight out of an old movie. It´s easy to picture an old Victor Victrola gramophone turning Lily Allen on vinyl while the owner of the house walks around, puffing his pipe in a blue bathrobe and a scarf around his neck neatly tucked inside the robe while Lily performs her convincing tune in the setting of an english library.

Be it that this record will not stand the test of time, but maybe we shouldn´t have higher demands for a measly 10 bucks on iTunes?

From me to you: Buy " He wasn't there" and skip the rest.

Listen to Lily Allen – He Wasn't There on Spotify!

Enjoy :)

Pain...

Back from Besseggen last night.

Let's first be clear about one thing: Besseggen certainly rewards the visitor. Spectacular scenary, challenging climbing and a feeling of being so far in the wilderness that you leave the cell phone at home even though it works up there.

The trip starts on Gjende. The lake situated beneath Besseggen. A wonderful place this day. No wind, no rain. the sun is rising behind the misty clouds. THe boat takes no more than 20-25 minutes to get to Memerubu. The old boats used to take 1,5 hours i am told. Needless to say, 20 minutes is preferred. After all it is walking we have come to do.

The first rise gives a hint of what is to be expected. It doesn't look too challenging but after 2 months of more or less lying down after my Motocross crash, my heart is doing its breakdance routine in my chest after 5 minutes. And this routine would continue for yet another couple of hours.

Besseggen is steep! And not for the faint hearted or of lesser condition than myself. Up, up and ooopps, here we need to climb, and there we need to walk on a ridge barely 2 meters wide with a 3-400m drop on each side... and up i continues. We rest at Bessvatn which is fantastic in its splendor. It lies about 300 meters above Gjende, and the only thing separating the two is a mountain ridge. So on the left side you have the water at your feet, and on your right side you have the water 300 meters below.

All the way up on top of Besseggen and we take a break at the "varde" (no idea what it is in English but a huge pile of rocks built up over time by people passing. Sort of a guide saying "walk here") on the top. A lady resting there has a Nokia cell phone with everything in it, including a step counter and altitude meter (Apparently it can even make phone-calls) and the meter shows 1880 meters. Probably wrong and more likely 1800. But still... 900 altitude meters rise from the lake.

And then hell starts. After the break my right knee refuse to cooperate. It simply hurts like hell and do no approve to me bending it. Which can be a challenge when you walk... And we are about to start our descend. Downhill for at least an hour. Pain is nail-biting and since i cannot bend the knee i limp on my left foot always placing the left foot higher than where i am about to place my right foot after moving it. By doing this i bend the knee as little as possible. Still., 100 meters and then a break is needed. All thos people we passed on the way is now passing us. The talkative bunch of women we had at least an hour behind us, are passing us just before we get down to the car. Enoying would be a careful word to use.

After using more or less only my left leg for about 2 hours, it also start considering a strike as an option. Luckily it determines that its working conditions are not so bad and leave it at a small and silent protest until we reach bottom.

Lying down has never felt so good :-) After a rest in bed, dinner is served, 3 courses with nothing to write home about, but oh so nice that we did not have to deal with food ourselves.

Its early to bed and i guess we both black out at 22.30 or so. I have never slept so hard. 

The morning reveals that the knee is really not in good shape at all. I had expected the pain to be gone completely, but its not. So the result is no more trekking, but rather liming around the hotel for a while, and then we decide to get in the car, drive home slow, stop for many breaks and also visit Hedalen stavkirke.

After apple pie in Beitostölen, burger and chicken next to Tyrifjorden and a visit at the amazing church in Hedalen we come home at around 4pm.

After all a fantastic weekend. Will i do i again? No. But only because there are so many more places to visit and hikes to take that one place can warrants no more than one visit. 

Jotunheimen will see us plenty more :-)

Besseggen fas 1

Äntligen äntligen äntligen...

Ikväll bär det av till Besseggen tillsammans med Hilde. Glädjer mig enormt eftersom jag inte har varit på fjället sedan ifjol. Inte EN tur under sommaren. Lika dålig statistik som min fiskeinsats med andra ord.

Turen startar i Oslo vid fyratiden. Så bör vi vara på Bessheim Fjellstuga runt 8 tiden för middag. Imorgon är planen att ta båten från Gjendesheim till Memerubu och gå besseggen tillbaka. Borde inte ta mer än 6 timmar. Så när vi kommer fram slitna och smutsiga så är det middag. Ahhhh.. Ingen stress med att ordna själv med andra ord.

Det är varslat 7 minusgrader på lördag morgon så vi får väl se om vi får årets första snö ihuvet...

Hotellet inkluderar frukost, niste och middag för 800NOK per person. Inte illa faktisk.

Kommer tillbaka hit med en rapportering om hur det gick och lite fräscha bilder.

Micke

40 års krisen

Så sitter man här. En man i sina bästa år. Snart 40 och startar en blogg.... 40års kris tänker ni? Kanske. Vet inte helt om det räknas som 40 års kris att man äntligen börjar få ordning på sina tankar och letar efter ett forum där man kan yttra sig utan konfrontation. Egentligen yttra sig utan att någon hör efter. De säger att det är som att vara gift. Men jag är ju inte gift så jag måste hitta en annan arena där jag kan bli negligerad. Är ju i ett fast förhållande med en kvinna som inte bara lyssnar utan dessutom kommer ihåg allt jag säger och gör. Ganska långt ifrån att vara gift faktiskt....

Nu skall jag lägga barn och mig själv. Klockan är ju 21.30 och för en sliten 40 åring så tar det på krafterna att dra på hyttetur med barn och allsköns löst folk.

I morgon bär det av till Kungliga hufvudstaden. Eller "The Capital of Scandinavia" som Stockholmarna kallar det. (Om ni tror att Norrmännen blve sura över det självpålagda epitetet så kan ni ju bara gissa hur Köpenhamnarna reagerade).

Sov gott alla Porsche älskare :-)