Mitt vita rum
Jag står i ett stort vitt ingenting. Vart än jag ser, så ser jag bara vitt. Ingenting. Det är absolut ro i min vita värld. Ingenting hörs, ingenting syns. Ingenting. Jag står och ser rakt ut framför mig och förstår inte varför jag står här. Varför är jag ensam? Det kan då inte vara rätt?
Jag tittar ner på mina fötter och ser ett band som kommer ut under tröjan vid midjan och löper längs med benen ned på golvet och som försvinner rakt ut i ingentinget. Vad är det för band? Jag tar tag i bandet och rycker till. Smärtan exploderar i bröstet och tårarna börjar rinna. Tårarna rinner okontrollerat längs mina kinder och jag kan inte sluta. Bandet sitter fast i mitt hjärta. Jag vet, utan att förstå varför, att om jag rycker ut bandet så slutar mitt hjärta att slå. Är det ett band som tillför min kropp energi? Varför är jag så matt? Det känns som om bandet tömmer min kropp på kraft och livsglädje.
Jag stirrar på bandet som löper längs golvet och kisar in i det vita ingentinget. Allt är en tät vit dimma och jag inser att jag måste följa bandet. Jag börjar gå och ser någonting skymta långt borta. Något mörkt. När jag kommer närmare ser jag att det är en vägg. Ingen stark vägg, men trots allt en vägg. Väggen är fläckigt brun och mörkröd. Det ser ut som om någon har kastat sig mot den med full kraft och skadat både väggen och sig själv. Väggen är solid och bandet som håller fast mitt hjärta försvinner in under väggen. Jag följer väggen åt ena hållet och kommer till slut till en sidovägg. Jag följer väggen tillbaka och når en ny vägg.
Nu minns jag. Det här är mitt rum. Det som blev vårt. Rummet som jag skapade för mig och dig. Jag hör en smäll och ser tillbaka längs väggen. Jag följer ljudet och kommer fram till en dörr. Den var inte där tidigare. Var jag tvungen att förstå vart jag är innan den visade sig?
Det är en enkel dörr. Jag tänker att den aldrig skulle tåla en spark eller att jag lade min kroppsvikt bakom och forcerade den. Samtidigt som jag tänker det så glider den upp en bit. Bara en liten öppning. Den är olåst och vill visa mig det. Jag börjar andas tungt och skaka, rädd för vad som finns på andra sidan. Men jag måste veta. Jag tar ett steg framåt och lyfter sakta handen mot handtaget. Precis när jag skall ta tag i det så slår det mig med full kraft. På andra sidan väggen fortsätter bandet som knyter mig till dig.
Det här var vårt rum. Vår perfekta vita värld där bara du och jag existerade. Men så gick något fel och väggen materialiserade sig och skiljde oss från varandra. Men den föll inte med en kraft som förstörde bandet. Eller gjorde den det? Kanske bandet gick av och det bara ligger fastklämt under väggen? Jag har kanske fortsatt att ge liv till bandet och även om det inte pulserar med liv så rycker det till ibland. All min energi har krävts av bandet. All min livsglädje har gått åt för att bandet inte skall lossna. Jag har tömt mig själv på kraft för att bandet skall leva. Och för att bandet ska fortsätta att leva på andra sidan väggen.
Jag minns att rummet vårt i början hade många flera dörrar. Det jag ser nu är att bara väggen mellan oss har en dörr. Det finns inga dörrar i väggarna på sidan eller bakom mig. Har jag tagit bort dem? Har jag låst in dig och stängt oss ute från resten av världen så att dörrarna bara har bleknat och försvunnit? Dörrarna till vänner. Till familj. Till intressen. Dörrarna till frihet och livsglädje. Och har jag verkligen trott att du ville vara med bara mig, i mitt vita rum? Jag ser ner på det perfekta vita golvet och förstår att det är jag som har monterat ner dörr för dörr, tills bara du och jag stod kvar i ett stort vitt ingenting.
Jag vet nu att det är jag som har byggt väggen som står mitt i rummet och hindrar mig att komma över till dig. Jag kan öppna dörren och gå igenom men jag är rädd för att jag skall upptäcka att bandet är brutet och att du har byggt nya dörrar istället för de som jag tog bort och att du har gått ut igenom en av dem och inte kommer tillbaka.
Jag stänger dörren helt och går tillbaka dit jag kom ifrån. Jag sätter mig på golvet med ryggen mot väggen, drar upp knäna mot bröstet och vilar hakan mot knäna. Vad ska jag göra nu? Jag sitter här i min vita perfekta, isolerade och tysta värld och är helt ensam. Jag har ingen möjlighet att komma mig ut eftersom min sida av rummet saknar dörrar. Inte vet jag hur jag skall kunna bygga nya dörrar heller.
Jag började bygga på vårt vita rum efter en stund när jag insåg att du var den mest perfekta människan jag någonsin träffat. En person som inte kunde skada en annan människa även om hon försökte. En person jag ville skapa ett långt och lyckligt liv med. Någon att dela allt och ingenting med. Någon att resa med, att laga mat med, att träna med, att fotografera med. Någon att älska med, somna och vakna med. Någon att göra frukost åt och någon att dela allt med. En person jag kunde anförtro alla mina små och stora problem åt.
Jag blev så beroende av dig att vi pratade många gånger varje dag. Vi satt och chattade på nätet under arbetstid. Vi SMSade till varandra flera gånger varje dag trots att vi vaknat tillsammans, åkt in till jobb tillsammans, chattat hela dagen, och rest hem tillsammans. Du blev min drog. Du tog bort alla problem och alla känslor av misslyckande som jag burit inom mig i hela mitt liv. Och jag ville bara ha mer och mer. Och du försökte så gott du kunde. Du gav mig mer än någon man kan kräva av en kvinna men jag var inte nöjd. Jag trängde upp dig i ett hörn och krävde mer. Mer tid. Mer engagemang. Mer uppmärksamhet. Jag drog med dig in i mitt vita rum och monterade en efter en ner dörrarna som höll dig vid liv.
Jag började med att ta bort dörren till dina vänner. Vänner du var glad i men som jag inte ville dela dig med. En ex-pojkvän som betydde mycket för dig. Umgänge med vänner på jobbet. Alla tjejkompisar som du brukade umgås. Jag ville bara ha mer och jag ville inte dela. Jag sa aldrig det uttryckligen, men du förstod vad jag menade och hindrade mig inte att ta ner den dörren. Men den tog mycket av din livsglädje och energin som jag förälskade mig i försvann gradvis. Men vi hade ju vårt rum. Vår perfekta vita tillvaro.
Oavsett vad som sägs om mig så behöll jag dörren till våra barn och gjorde allt jag kunde för att hålla den öppen. Att alltid inkludera de i vår värld var viktigt för mig. Samtidigt så fortsatte jag att kräva uppmärksamhet från dig. Uppmärksamhet som du borde lagt på dina barn, och även den dörren började stängas. Dörren blev kvar men den gnisslade och protesterade när någon kom och gick.
Några gånger lämnade du mitt vita rum och reste bort med vänner eller med jobbet. Drogen som höll mig vid liv försvann och jag fick stora problem. Jag satt där ensam i mitt vita rum och hade ingenting att ta för mig. Abstinensen tog mig. När allt är vitt så syns allting så tydligt. Jag som var van att kunna prata med dig vilken sekund som helst var plötsligt helt utan möjlighet att få det jag behövde. Jag ringde och ringde och ringde, tills jag inte orkade mer. Jag bröt ihop och grät på det vita golvet. Skakade och frös. Ensam utan andra möjligheter än att vänta.
I dessa stunder insåg jag att jag har lämnat över ansvaret för att jag skall överleva på en annan människa. Så egoistisk och elakt att göra något sådant. Lasta över ansvaret för egen lycka på någon som har nog med sina egna problem.
Dina försiktiga och harmlösa och ovanliga utflyter från rummet var ett försök att kompensera för att alla dörrar förutom en var borta. När jag reagerade som jag gjorde försvann din sista möjlighet till lycka. Jag rev alla dörrar förutom barnens gnisslande dörr. Alla andra togs ner. Av mig eller av dig för att du inte ville göra mig illa. Samtidigt offrade du allt och all den energi som definierar dig försvann.
Jag hade stängt in och förstört det vackraste som fanns. Dig. Samtidigt hade jag låst in mig själv i mitt vita rum och rivit alla möjligheter att komma ur det.
Jag reser mig sakta upp och torkar ansiiktet. Jag har en lång väg att vandra och jag vet inte hur det kommer att gå. Men jag vet en sak. Jag måste ut ur den här fångenskapen. Tårarna jag fäller är tårar av blod som smetar sig ut över min perfekta vita värld. Bandet som håller mitt hjärta hotar att driva mig till vansinne.
Jag undrar varför man skall leva om man mår som jag gör nu? Jag har inte bara förstört en annan människa som jag älskar oändligt mycket. Jag har också förstört mig själv.
Jag ser ned på bandet och det finns inget jag vill så mycket som att det skall fortsätta att vara där. Men jag vill att det skall pulsera av liv, som en orm full av stridslust. Inte bara ett urkramat skinn. Jag vill inte koppla bort det. Jag vill försöka fylla det med liv igen.
Men först måste jag komma mig ur detta dörrlösa rum. Denna tomma och sterila värld jag har isolerat mig i. Och den enda vägen ut går genom dörren till din del av rummet.
Jag måste gå ut genom den dörren oavsett hur rädd jag är. Oavsett vad jag hittar där. Jag är rädd för att rummet är tomt och att bandet är klippt. Jag är rädd för att du har försvunnit ut genom en dörr och att jag aldrig kommer att se dig igen. Samtidigt är jag glad för din skull eftersom det är det riktiga att göra. Kom dig ut min fågel. Sprid vingarna och flyg igen. Hitta tillbaka till den energi som är dig.
Jag kommer efter. Jag skall gå igenom väggen som delar rummet, och jag skall gå igenom den dörr du har använt för att komma ut ur mitt vita rum. När jag kommit ut skall jag också hitta mig själv och skaffa tillbaka den energi som jag själv saknar och vet att jag har bränt i mitt försök på att isolera oss från resten av världen.
Jag får hjälp med att ta det första steget, men det är en tung process. Jag får inte lämna rummet innan jag vet vad jag måste göra för att allt skall bli bra och det kräver en oerhörd insats och självkritik. Jag är rädd för att jag blir här inne en stund till medans jag funderar på vem jag är och vad jag kan göra för att ändra på det. Men när jag hittat tillbaka till mig själv så hoppas jag att vi kan vara vänner igen.
Du har gett mig så oerhört mycket att leva för och jag hoppas att jag någon dag kan stå framför dig och lova att det inte blir som det var. Att jag då är en annan människa än den jag är nu. Att jag kommer tillbaka till den du blev glad i. Att jag kan hantera mina demoner och att jag aldrig kommer att bygga upp mitt vita rum igen.
Din för alltid,
